Kvinna sover bland molnen i en öppen bok.

Ur vägen Reinfeldt – nu tar jag över!

Jag står i en sal och inspirationsföreläser. Jag har just bett personerna att formulera sina mål och drömmar i skrift eftersom det kommer att hjälpa dem att uppnå dessa. En kvinna räcker upp handen:

”Men hur mycket får man drömma, hur ska man veta vad som är realistiskt? Det går ju inte att drömma om att bli statsminister!”

Hon skrattar lite nervöst åt det uppenbart tokiga att hon ens nämner det möjligheten. Inte kan väl hon bli statsminister…

När jag gick på mellanstadiet så ville jag bli statsminister och vuxna skrattade åt mig, så sött, en liten flicka som ville bli statsminister. Tänk så lustigt! Men varför inte? Varför inte jag? Vem har sagt att jag, du eller kvinnan ovan inte kan bli statsminister? Vem är det som bestämmer vem det är som får drömma om det och vem som inte får drömma om det? Och hur vågar någon ta sig rätten att säga till mig att jag inte kan bli statsminister?

Jag tror, att någon gång, låg Fredrik Reinfeldt i sin säng och drömde om att bli statsminister. Och jag tror att en och annan person drömmer om det idag. Löfven, och säkerligen många med honom som har mycket sämre chanser, drömmer om det också. Någon måste ju faktiskt bli statsminister… så varför inte just jag?

Samtidigt som vi förminskar människors drömmar, trampar på dem, så kan folk också komma med helt orealistiska och direkt lögnaktiga påståenden om förmågor, t.ex. som när folk säger till mig att jag kan sjunga. Det är inte ens lite sant. Jag sjunger så illa att folk ibland skruvar på sig i stället för att skratta när jag försöker. Det är liksom bortom skämtnivån. Det är bara tragiskt. Skulle jag kunna lära mig att sjunga? Ja, naturligtvis. Om jag tog sånglektioner och lade tid och hårt arbete på det så skulle det säkert gå. Men idag kan jag inte. Jag blir därmed frustrerad över folk som hävdar att jag kan sjunga, som säger att ”alla kan”. För alla kan inte.

Både dessa exempel resulterar i att folk inte utvecklas. I ena fallet för att vi säger att det inte går, och i andra fallet för att det inte behövs (man kan ju redan det man behöver kunna). Det här verkar vara något som ledare överlag har väldigt svårt för. Lika lite som man får trampa på någons drömmar, får man lura i någon att det kan något som de inte kan. För hur ska man kunna lära sig det som man inte kan om ingen säger att man inte kan det? Hur ska man kunna bedöma sin egen kompetens och titta realistiskt på sig själv under de förutsättningarna?

Det är också så att även om man inte kan allt, så kan man lära sig nästan allt. Och om man gör det man verkligen vill göra och kan kombinera det med att tänka outside-the-box så kan man faktiskt nästan alltid syssla med det man vill. Om man älskar det man gör och vågar hoppa så kan man lyckas fast man inte är bäst. Om man väljer att kämpa, vågar se sina negativa sidor och göra något åt dem, och man själv tar ansvaret för sitt eget liv och sin egen utveckling, då har man också möjlighet att uppnå allt det man drömmer om.

Som ledare är det viktigt att inte trampa på sina egna eller på andras drömmar. Det är viktigt att försöka utveckla sig själv så att man är så bra som möjligt, så att man kan hjälpa andra att utvecklas. Att våga säga ja, likväl som att säga nej. Att våga fatta beslut och att våga stå för sina åsikter. Att våga hoppas och våga drömma. Och om du inte tror att du kan, hur ska någon annan kunna tro på din förmåga?

Men nej, jag vill inte bli statsminister längre. Men om jag ville det, om det var min dröm, så skulle jag göra tusen och en sak för att lyckas. Det kan ni vara övertygade om.

Leave a Comment