Chefen sitter framför mig ännu en gång och jag vet redan från start hur det hela kommer att sluta.
”Du utstrålar självsäkerhet ibland men resterande tid så skulle jag också vilja se det. Ibland känns du lite osäker, du måste våga ta mer initiativ och egna beslut”
Ord kan vara allt men samtidigt ingenting, för känslan jag tar med mig ut från rummet består av en blandning av illamående och hopplöshet. Vad är det jag ska våga och hur vet jag vad jag faktiskt får ta beslut om? Jag som är van vid att höras och synas med mina åsikter har plötsligt blivit anklagad för att vara blyg och osäker. Det var inte hennes ord som medförde den obehagliga känslan i magen utan det faktum att hon faktiskt hade rätt.
Jag kommer ihåg att jag då inte såg någon möjlighet till praktisk förändring i mitt agerande.
”Det är bättre att jag väntar med det, hon kommer ändå tillbaka om två dagar. Det är bättre att det görs rätt istället för att andra ska behöva städa upp efter mina misstag”.
Naturligtvis var syftet gott men om chefen hela tiden påminner mig om att jag ska våga testa så utgår jag idag från att hon hade varit tvungen att acceptera att jag faktiskt följde hennes råd. Ramarna för vad jag själv kunde åstadkomma var enorma men bara ett steg innanför dörren på jobbet så krympte de till ett tätt, tätt skal som nästan fick mig att kvävas. Vart tog modet och säkerheten vägen?
Makten över mitt liv lämnades över under arbetstid och kom tillbaka så fort jag drog på mig jackan och gick utanför dörren. På arbetstid existerade inte tanken på att jag faktiskt kunde agera. Plötsligt var min förmåga att argumentera och ifrågasätta som bortblåst. Jag såg bara hinder och regler som i verkligheten bara existerade i mitt egna huvud och i rädslan att våga. I diskussioner med arbetskollegor fick jag mycket sympati när jag egentligen behövde någon som faktiskt skulle våga gräva i det verkliga problemet och få mig att ifrågasätta mitt agerande. Mina vänner kunde bara förlita sig på mina ord och eftersom de aldrig ens skulle misstänka att mitt agerande faktisk var som chefen påstod så ställdes aldrig rätt frågor.
Mot slutet så kände jag att det som kunde hjälpa mig vore att någon faktisk sa rakt ut vart jag skulle börja. Snälla nämn tre saker som jag ska ansvara för från och med idag. Tvinga mig att leta efter de verktyg jag behöver för att bryta mig loss. De orden som sas på det mötet var samma ord som hade avslutat varje möte sen dagen jag började flera år tidigare. Det känns underligt att vi båda hoppades på att kanske den här gången kommer någonting att ske.
Sanningen är att det inte hade spelat någon roll, för jag var fortfarande fast inom mina ramar för vad som faktiskt var möjligt. Det kändes som sagt kvävande men idag kan jag se vad jag vann på att stanna kvar inom den. Jag fick möjligheten att lägga ifrån mig ansvar och slippa risken att bli avslöjad som okunnig eller helt enkelt inte perfekt. Jag skulle kunna argumentera för att cheferna borde ha gett mig fler verktyg och vågat gå på mer konstruktivt men hur kan jag kräva att de år efter år ska vänta på att jag eventuellt en dag kommer ta steget.
Mitt och andras beteende i denna situation kan ses från många olika vinklar och kanske är det så att majoriteten av er skulle agera mer självsäkert och vågat ta fler risker. Det är inte syftet med texten, syftet är att ge möjligheten att se innanför en främlings ramar och skapa sig en större förståelse för varför andra inte alltid tar samma risker och inte ser samma möjligheter. Sanningen som jag ser den är att de flesta vars ramar är djupt rotade kommer sannolikt att stanna innanför dessa, men möjligheten att testa dessa gränser finns alltid där.
Skribent: Weronika Kwiatkowska