Det finns arbetsplatser och arbetsplatser… Jennifer Mellgren beskriver sina upplevelser på XXL i Bromma (och texten är återpublicerad med hennes tillstånd). När jag läser texten förundras jag över hur man kommit så långt ur kurs (från arbetsgivarens sida) och precis som Jennifer funderar jag över det faktum att alla inte vågar protestera, att man kanske inte har råd att förlora arbetet och vad som händer med självkänslan när man regelbundet blir bestraffad på arbetet.
Bestraffning eller motivation?
I helgen jobbar jag mina sista pass på XXL i Bromma. Det blev en kort karriär eftersom man tillämpar bestraffningar i form av armhävningar som skall utföras inför kollegorna, om man exempelvis kommer försent eller råkar säga ”kund” istället för ”gäst”.
”Gästerna” själva tycker att det är lite märkligt att bli kallade gäster då de sällan eller jag vågar påstå aldrig beställer/efterfrågar varken mat eller övernattning på XXL. Överhuvudtaget tycks man ha problem med språket på detta bygge. Då jag dag två på arbetet vägrade utföra armhävningar efter att ha kommit ca 3 minuter försent till ett morgonmöte som jag knappt visste skulle äga rum och än mindre vart det skulle ske, fick sitta i samtal med chefen och jag påpekar att bestraffningar inte kan anses OK möts jag av höjda ögonbryn som i förvåning och chefen menar på fullaste allvar att tanken bakom armhävningarna är motivation. Bestraffning/motivation. Jag låter er kontemplera över detta en stund.
Armhävningar som en del av företagskulturen
Chefen fortsätter med att ingen givetvis kan tvinga mig att utföra armhävningar men att det är en del av kulturen på företaget och att detta förekommer på alla XXLs varuhus. Jag bemöter honom med att påpeka att det i sådana fall känns väldigt mycket som ett indirekt hot att behöva utföra armhävningar. Jag passar även på att nämna det olämpliga i att jag tvingas ta min vägran inför alla mina nya kollegor, vilket alltså skett på mötet några minuter innan.
Jag är en bit över trettio och har liksom inga problem att sätta mig upp mot idioti men låt säga att jag varit i tjugoårsåldern, då hade jag nog inte känt mig lika säker. XXL har många förstagångsarbetare, det vill säga yngre personer och hög omsättning på personal. Ända gången det skulle vara ok med armhävningar är om man kan garantera att ALLA är med på det. Läs ovan och inse problematiken i en sådan försäkran.
Chefen ser bekymrad ut och undrar nu hur vi ska bete oss om jag kommer försent i framtiden. Ja, vad gör man. Jag säger att OM det skulle uppstå, så tar vi givetvis ett möte DÅ, OM det skulle vara så att jag konsekvent gör mig skyldig till kontraktsbrott. Jag ber om betänketid och ett möte till om några dagar då det här med kultur och mitt varande i den måste vägas upp mot den sparsamma men ack så välkomna lön jag ändå drar in.
Pedagogik eller pennalism?
På ett annat möte skickas en förvisso ny och fräsch toaborste runt bland oss, de anställda. Detta för att vi ska bekanta oss med föremålet och förstå att det minsann är dags att skärpa sig när det gäller städningen på personaltoaletterna. Pedagogiskt jojomän!
En dag upplyser man mig om att ”Bomben” ska skickas runt på avdelningarna. Detta går ut på att varje avdelning måste sälja en viss vara inom en viss tid innan ”Bomben” skickas vidare, annars blir man bestraffad (med offentliga armhävningar). På min avdelning är vi underbemannade och ska under tiden vi tar emot ”gästerna” även bygga om från vintersäsong = alpint till vårsäsong =cykel. Det hinns inte riktigt med att fokusera på mer sälj. Så för att undvika bestraffning offrar sig en kille på avdelningen och handlar därför för egna pengar ur XXLs sortiment.
På lagret får vi alla då och då hoppa in då XXL dragit in på lagerarbetare. Där sliter vi med tunga lådor och bråte utan handskar eller stålhättor. En kille råkade få något riktigt tungt över foten och har nu ont. Jag får i uppgift att stapla stora och alldeles för tunga lådor. Problemet är bara att på grund av platsbrist förvaras dessa bakom en trappa vilket innebär att någon måste hoppa ner bakom trappräcket och hiva upp lådorna först över trappräcket och sedan ner halvvägs i trappan. Här gäller det givetvis att inte tappa något över sig eller ner i trappan. Jag ber om hjälp och efter ett bra tag dyker en kille från verkstaden upp och hjälper mig. Han har en skadad axel men det får gå ändå, för lagerchefen har träningsvärk och kan därför inte hugga i.
Varje morgon ska varje avdelning presentera gårdagens säljsiffror på morgonmötet innan öppning. Detta för att alla ska kunna ta del av vilka som säljer bra och vilka det går uselt för. Alla som jobbar måste göra dessa presentationer. Jag informerar om att jag har dyskalkyli och inte känner mig bekväm att snacka siffror inför folk. Får till svar att ”learning by doing” är vad som praktiseras på XXL. Undrar lite försiktigt om de med dyslexi lär sig att läsa genom att läsa högt under press de också.
Tandlöst eller ryggradslöst?
Jag har varit i kontakt med facket men eftersom jag varken är medlem eller tänker jobba kvar kan dom inte göra något. Någon facklig representant på XXL Bromma har jag inte sett till och ingen av mina kollegor känner till någon sådan. Men nu vet ni och sprid gärna ordet.
(Texten är skriven av Jennifer Mellgren och återpublicerad med hennes tillstånd. Rubrikerna är dock tillagda av Karriärrebell för läsbarheten.)