Fyra fem flickor sitter tillsammans och arbetar tunt ett bord.

Varför tar man inte sin utbildning på allvar?

50 325 kr. Så mycket betalar vi via skatten för att en student ska kunna läsa ett år på Yrkeshögskolan. Det är ganska lite pengar i relation till det samhälleliga värdet av en genomförd utbildning eftersom de allra flesta som tar sin examen får arbete inom området de utbildat sig till.

Problemet är alla de studenter som inte brukar allvar med sina utbildningar.

Varje gång som jag kommer in i ett klassrum så varierar antalet studenter. Och det varierar stort, delvis eftersom vi inte har rätt att kräva närvaro av dem. All närvaro är frivillig.

 (Och innan du säger att det förmodligen är mig det är fel på, så låt mig försäkra dig att jag har gjort detta i nio år, och jag har i princip undantagslöst mycket fina resultat på utvärderingarna. Det är alltså inte jag, det är studenterna.)

Myndigheten för yrkeshögskolan har goda intentioner. De tänker att vuxna människor ska kunna ta ansvar för sina egna studier och att man inte ska tvinga någon som redan har kunskap inom delar av utbildningen att närvara på lektionerna ”bara för att”. Det är också givet att det inte är närvaron, utan själva kunskaperna som ska bedömas. Jag både förstår och håller med om det.

De svagaste studenterna är de som är frånvarande

Problemet är att det sällan är de som har högst kompetens och bästa förutsättningarna som är frånvarande. För det är alltid på plats och deltar aktivt i alla de praktiska övningarna. Dessa övningar som är nödvändiga för att de ska kunna utföra alla de moment som kommer att ingå i deras framtida yrkesroll, som är hela syftet med yrkeshögskolan. (Syftet är inte att de ska bara ska förstå det teoretiskt – det har vi de vanliga högskoleutbildningarna till.) Och i mitt fall, som arbetar mycket med Flipped classroom, så är lektionerna i princip uteslutande praktiska.

Nej, de som är frånvarande är ofta de svagaste studenterna, de som allra mest hade behövt vara på lektionerna. Vanliga orsaker till frånvaro är:

  • Arbete
  • Kände inte för det/Orkade inte
  • Behöver ta hand om hunden/katten/marsvinet
  • Hjälpa mamma/farmor/pojkvän att flytta
  • Bilen/tvättmaskinen är trasig
  • Väntar leverans från posten
  • Ska åka på semester

Det är, på det hela taget, orsaker som de aldrig hade kunnat missa en arbetsdag för. Men trots det får jag inte sätta press på dem att komma till skolan. Trots att en sådan press hade kunnat få dem att anstränga sig lite mer för att dyka upp och för att delta. En press som dessutom hade bidragit till att de får uppleva känslan av att lyckas. Jag kan göra mycket, men jag kan inte hjälpa personer att lyckas som inte befinner sig i skolan.

Gratis utbildning borde medföra krav på prestation

Jag älskar att vi har gratis utbildning i Sverige och jag betalar gärna skatt för att bidra till detta. Jag är övertygad om att det är det bästa för samhället och för individen. Men med det sagt så vill jag absolut inte att mina pengar ska gå till personer som inte tar sin utbildning på allvar. Som inte anstränger sig. Som inte brukar allvar.

Vissa studenter har svårt att förstå, behöver längre tid och mer stöd för att lära sig. Andra studenter anstränger sig och misslyckas i alla fall. Som lärare gör jag gärna allt jag kan för att hjälpa dem och som skattebetalare har jag inga problem att betala även för dessa studenter. Det är ingen skam att misslyckas när man har gjort sitt bästa.

Men det här nonchalanta ”jag bryr mig inte” är jag innerligt trött på. Jag vill sätta gränser och regler för studenterna. Den undervisning jag genomför fyller ett syfte. Det finns en poäng med att jag står i klassrummet. Det är obegripligt att Myndigheten för Yrkeshögskolan envisas med att låtsas att världen består av fluffiga rosa moln. En värld där alla studenter har de bästa förutsättningarna och alla intentioner att genomföra sin utbildning.

Alla studenter borde fråga sig om de tar sin utbildning på allvar

I stället fokuserar de på att ställa krav på själva yrkeshögskolorna, där vi in absurdum ska anpassa oss efter de enskilda studenterna. Och oavsett vilka val studenterna gör och hur de väljer att agera har vi alltid en skyldighet att hjälpa dem att ta examen. Oberoende av vad det kostar oss.  (Och, ska sägas, oberoende av vad det kostar de andra studenterna i klassen.)

Yrkeshögskolan som utbildningsform är fantastisk. Och många som går på högskola och universitet i dag skulle passa mycket bättre där. Men med gratis utbildning så borde det gå att ställa högre krav på studenterna. På närvaro, på engagemang och på slutförande.

Alla studenter borde ställa sig den enkla frågan: Hur kan jag bidra till att jag får bästa möjliga utbildning, i stället för att sabotera för mig själv och slösa med skattebetalarnas pengar?

Leave a Comment