Drottningtorget, Göteborg, en tidig måndagsmorgon. Många människor som vill komma fram, många människor som stressat slänger irriterade blickar på varandra då armbågar och väskor stöter i varandra. Spårvagnen fylls snabbt upp med resenärer och i samma sekund som det välbekanta ljudet som varnar för att dörrarna skall stängas spelas upp, hinner en jäktad man precis kliva ombord. Mannen snubblar till och ramlar rakt in i mig. ”Förlåt mig! Jag ber om ursäkt, det var verkligen inte meningen!” hasplar mannen ur sig innan jag ens har hunnit reagera över vad som hände. ”Ingen fara!” svarar jag och så är situationen som uppstod, över.

När jag åtta timmar senare kommer hem till mig och min brors gemensamma lägenhet är jag stressad. Har bråttom iväg till en middag jag absolut inte vill komma försent till. Tänker dock att jag kan ta med mig soporna ut, nu när jag ändå skall springa till bussen. När jag tar upp soppåsen och en illaluktande sörja rinner ut över mina händer är irritationen ett faktum. ”Synd att du inte kunde pricka påsen när du hällde ut det här!” säger jag i samma stund som det oidentifierade kletet skvätter upp på min nyss rena blus. Stressen. Irritationen. Uppgivenheten. Känslor som alla sköljer över mig på en och samma gång.

Och här någonstans uppstår det en situation som kan ha två utvägar. Antingen så kommer min bror framspringande till mig, tar över den nedsmetade soppåsen och säger något i stil med ”Men förlåt! Jag tar hand om den här, spring och byt om du!” Eller så väljer min kära bror att skratta högt och säga något i stil med ”Ja visst, allt för dig hjärtat!” i ett ytterst sarkastiskt tonfall.Min bror väljer det senare alternativet. Vad som händer därefter är egentligen utan betydelse, men vi kan väl säga som såhär: det uppstår en viss form utav konflikt.

Mannen som snubblade in i mig på spårvagnen var mycket snabb med att be om ursäkt. Han bad om förlåtelse till en människa han aldrig tidigare har träffat, och som han med största sannolikhet aldrig kommer att träffa igen. Hade även min bror valt att be om ursäkt, hade det antagligen aldrig uppstått någon konflikt. Hade mannen på spårvagnen inte bett om ursäkt, hade vi däremot antagligen varit många som tyckt att det var oförskämt gjort.

Vad är det som får oss att i situationer med nya människor, med chefer, med kollegor och med bekanta vara så snabba med att ursäkta oss och ta ansvar för våra handlingar, medan vi i nära relationer så mycket lättare glömmer bort detta? Varför är det viktigare för mig att be om ursäkt till en människa jag med största sannolikhet aldrig kommer att träffa igen, än till en person som jag älskar och vill vara vän med resten av mitt liv?

Min bror valde att inte säga förlåt, på grund av den enkla anledning att han utgick ifrån att det inte behövdes. Jag är ju trots allt hans syster, inte kan jag säga upp vår ovärderliga vänskap och döma honom för att jag kom för sent till en viktig middagsbjudning? Svaret är nej. Jag kommer inte att säga upp kontakten med honom. Men vad händer när vi absorberar samma tankesätt i viktiga och avgörande situationer? Vad händer när vi väljer, eller glömmer, bort att faktiskt ta ansvar för våra handlingar och be om ursäkt? Konsekvenserna kan vara så betydligt mycket större när du inte ber dem människor du älskar och bryr dig om om förlåtelse, än om du inte gör det till den okända kvinnan du råkar trampa på foten på spårvagnen en måndagsmorgon.

Att be om ursäkt är svårt. Att säga förlåt kan vara hemskt läskigt. Men att inte göra det, kan ha så betydligt mycket större konsekvenser än om vi gör det. Ett ärligt uttalat förlåt kan betyda så mycket, reparera desto mer och förändra allt.

Skribent: Johanna Ivarsson