I maj hade jag varit arbetslös i tre år. Jag tyckte jag hade gjort allt för att få ett jobb, men jag hade ändå inte lyckats. Tankarna gnagde: ”Vad gör jag för fel?”. Jag tyckte att jag hade läst allt om att söka jobb, skriva cv och hur man lyckas på anställningsintervjun.

Då började jag läsa Karriärrebell: Ta kontroll och slipp örfilar i jobbsökardjungeln. På ytan ser den kanske ut som en alldeles vanlig handbok i att söka jobb, den har t.ex. de obligatoriska avsnitten om cv, intervju och personliga brev. Men det är den enda bok jag läst i dess genre som tar fasta på att den som söker jobb faktiskt är en människa med tankar, drömmar, personlighet och ambitioner. Och att det måste respekteras, också i en rekryteringsprocess. Ja, du ska passa din arbetsgivare, men din arbetsgivare ska också passa dig. Det låter kanske fånigt, men att läsa det var som om att vakna upp ur en dvala.

För när man sökt jobb länge blir man till slut som en urvriden trasa. Man vänder ut och in på sig för att passa in, man söker alla möjliga jobb (även de man inte ens vill ha), man sitter på underliga anställningsintervjuer och känner i varenda fiber i kroppen att ”det här är fel för mig” men ändå ler man och säger att ”det här låter ju väldigt spännande!”. Man kopplar bort sin personlighet och blir en jobbsökarmaskin. För det är det man tror krävs av en. Det är det man får höra från samhälle och arbetsmarknad och arbetsförmedling.

… Det är den enda bok jag läst i dess genre som tar fasta på att den som söker jobb faktiskt är en människa med tankar, drömmar, personlighet och ambitioner.

Själv har jag fått höra från min handläggare på arbetsförmedlingen att jag måste ge upp min dröm för att ”den branschen är för smal”. Jag har fått öva intervjuteknik och fått mitt cv granskat av samma person, och det mesta har gått ut på att försöka släta ut min personlighet och få mig att passa in på så många arbeten som möjligt. Och gör man det tillräckligt ofta så vet man till sist nästan inte vem man är eller vad man vill längre.

Karriärrebell gav mig inspiration att börja lyssna på mig själv igen. Efter att ha läst igenom boken gav jag mig på övningarna. Jag började med det mest praktiska: mitt cv. Mitt gamla cv var bra. Det var tydligt, proffsigt och hade en bra bild. Men det hade en fundamental brist: det saknade min personlighet. Och ännu värre: det saknade kompetenser jag inte tagit med på grund av att det inte var avlönat arbete. Någonstans på vägen hade jag fått för mig att man bara fick lista kompetenser man fått betalt för på sitt cv.

Samma sak var det med de personliga breven. Jag hade sökt så många jobb att jag inte längre orkade skriva engagerat och personligt. Och vad är nyttan med ett personligt brev om det inte är personligt?

Nu håller jag som bäst på med de stora övergripande övningarna. Vad vill jag egentligen? Var och hur vill jag arbeta? Hur vill jag att min chef ska vara? Frågor vars svar antingen har bleknat bort under tiden jag försökt passa in överallt, eller som jag aldrig ens förstått att jag får lov att fråga.

Jag är glad att jag fick Karriärrebellboken i min hand. Det är den enda handbok i jobbsök som faktiskt har peppat mig och fått mig att känna mig respekterad. Den var precis vad jag behövde.

Vad jag gör om jag tappar min nya jobbsökarinspiration? Då läser jag boken igen.

Skribent: Therése Mellby