För sju år sedan ändrades diskrimineringslagstiftningen till att även omfatta ålder.

”Lagen syftar till att motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.”

Precis som de andra diskrimineringsgrunderna (möjligtvis undantaget trosuppfattning) är ålder ingenting som individen kan påverka. Inte heller är ålder, även om en del verkar ha fått för sig det, en kompetens.

Trots detta är det fortfarande lagligt att säga upp personer som fyllt 67. Hur frustrerande och sårande måste det inte vara för de individer som orkar, vill och kan arbeta vidare att inte få göra det – bara för att de uppnått en specifik ålder? (Och ur ett ekonomiskt perspektiv är det naturligtvis galenskap samhället sanktionerar att kompetens slängs bort på detta vis.)

Tv-profilen Marianne Rundström är bara en av alla de som är frustrerade över sakernas tillstånd. I boken ”Passé – De ofrivilliga pensionärerna” beskriver hon hur hon från att ha varit en ”någorlunda profilerad medarbetare med en känsla av att besitta en speciell och uppskattad kompetens” till ”en av alla äldre som snart ska sluta” – för jobbar man för SVT vet man att det är slut när man fyllt 67…

Marianne Rundström säger till Expressen: ”Jag menar att det ska vara frivilligt att jobba vidare efter 67. Den som vill ska inte bli stoppad av en rigid gräns som sattes för 100 år sedan.”

Jag kan inte annat än hålla med henne: Ålder är inte, och har aldrig varit, en kompetens, och myndigheterna borde därför redan gjort ordentlig genomlysning för att rensa bort alla mossiga, åldersdiskriminerande lagar och regler. Så här sju år senare, har fortfarande inget hänt, trots att det här helt uppenbart att det inte räcker med fina ord i diskrimineringslagen. Det är skamligt!

————————————————————————————-
Läs artikel om Marianne Runström i Expressen: Jag har aldrig varit bättre än nu.