I mitt förra inlägg berättade jag om konstigheter jag råkat ut för hos Arbetsförmedlingen. Well, de är ju inte ensamma om märkligheter. Här kommer en liten lista över konstiga arbetsgivare jag träffat under mitt arbetssökande: Arbetsgivaren som…

… under en två timmar och femton minuter lång intervju bara pratade själv och inte frågade mig en enda fråga.

… tyckte att jag skulle ta företagets jourtelefon med mig hem efter jobbet så att någon ”alltid finns till hands för kunden” och inte få något betalt för det. (Aldrig i livet. Man jobbar på sin arbetstid, inte på sin fritid, inte dygnet runt. Och definitivt inte gratis.)

… kallade till en anställningsintervju och när jag kommer dit säger ”Nej, jag kan inte anställa någon, men jag tar gärna emot dig som praktikant”. (Ja, det är klart att du vill det, det blir ju gratis för dig).

… kallade till anställningsintervju och när jag kommer dit säger ”Nej, jag kan inte anställa dig men om du är på väg in i Fas 3 får du gärna ha sysselsättningsplats här.” (Ja, det är ju klart att du vill det, då får ju du betalt för att jag jobbar gratis).

… sa ”Vi har inga lunchraster, vi äter när vi hinner”. (Hört talas om arbetstidslagen? Jaså, inte?)

… förutsatte att jag skulle svara i företagets telefon under min lunchrast. (Hört talas om arbetstidslagen? Jaså -inte du heller?)

Det här var ett litet axplock av märkliga saker jag hört från arbetsgivare det senaste året. Men jag har lagt märke till något; sedan jag läste Karriärrebell har en mycket god sak skett: Mina varningsklockor börjar ringa mycket tidigare än förut. Om jag hör en potentiell arbetsgivare säga något tokigt är jag mycket mer benägen att ifrågasätta det. Och det är en stor fördel!

Skribent: Therése Mellby