Han sitter grå i ansiktet och försöker lyssna på vad jag säger om hur du bäst marknadsför dig på arbetsmarknaden. Under armen och tvärs över bröstet vilar en hjärtpump. Mannen är utförsäkrad och väntar på en hjärttransplantation. Han kan inte lyfta armarna över brösthöjd av risk för att han då svimmar. Och han har en personsökare som piper om ett hjärta som matchar honom kommer in till hans hjärtklinik.

Försäkringskassan har ansett honom vara frisk. Han får alltså inte längre den sjukpenning han tidigare haft och Arbetsförmedlingen har skickat honom till det privata företag där jag då arbetade som Resursvägledare. Ett företag som senare blev föremål för Uppdrag Granskning och som visade sig bara vara ute efter att tjäna pengar på att kontraktera deltagare i ett aktivitetsprogram som ska leda långtidssjukskrivna ut i arbete. En pott pengar betalas ut till företaget när deltagare anländer, och en annan pott när deltagarna går ut i olika sysselsättningskategorier.

Gruppen är full av liknande människor som honom. Jag känner mig kompetent att möta den här gruppen eftersom jag arbetat många år inom vården och psykiatrin, på Arbetsförmedligen, som jobbcoach och själv varit både arbetslös och sjukskriven för utmattningsdepression. Ändå står jag paff inför den fruktansvärda behandling som dessa människor får utstå från samhället. Nya historier rullas upp varje dag i gruppen och det är inget att göra än att sätta sig ner och låta dessa människor berätta. Frågan är då: blir dessa personer motiverade att jobba, av att bli utförsäkrade? Blir de sugna på att visa sina förmågor när det enda som erbjuds är arbetsgivare som låter människor rulla ut och in i ett system som bygger på att de får så mycket bidrag som möjligt för de som ansöker?

Och vem vill anställa en man som inte kan lyfta armarna över brösthöjd utan att svimma?

Historierna och situationerna är många. Förnedringen som arbetslösa får utstå i maktmissbrukets växande kultur. De som göder denna kultur är de människor som anammar människosynen att de som lever på bidrag är lata eller fuskare. Att det inte handlar om maktlöshet att lösa sin situation, eller att arbete inte finns. Att heltidsarbete sällan erbjuds eller att du har en sjukskrivning som lyser rött, bakåt i ett CV. Det verkar heller inte handla om att arbetsgivare hellre anställer friska människor som klarar av att lyfta armarna än någon som inte gör det. För hur ska helt plötsligt empatin flöda hos de som anställer, när den bara minskar från makthavare och myndigheter?

Ge utsatta människor en möjlighet att ta sig upp själva. Ge dem tid att läka och byta hjärta om de behöver. Satsa stora pengar på att få dessa personer snabbt ut i arbetslivet igen. Inte genom att kapa tillgången till att klara sig själva, utan vara en brygga för att undvika att människor hinner gå under innan de åter kan vara självförsörjande. Det ska inte vara möjligt att inte ha råd att gå till tandläkaren, inte vara möjligt att inte kunna hämta ut sin medicin. Det ska heller inte vara möjligt att inte ha pengar till hyra eller mat för att systemen lagts om så att färre och färre klarar villkoren för att uppbringa sjukpenning, a-kasseersättning eller försörjningsstöd. Det ska inte vara möjligt att människor hinner skaffa sig såna skulder innan de blir självförsörjande igen att de aldrig kommer att kunna ta sig ur ett skuldberg.

Den slutgiltiga frågan är:

Har vi råd att slå ut våra medmänniskor från samhället och vad tjänar vi på det?

Agera, vakna. Dra upp huvudet ur sandbanken och se verkligheten. Den är mer skrämmande än du tror.

Skribent: Viveca Lindfors