Det var nyårsafton och på Växjöföretagets nyårsmiddag var stämningen hög. Alla anställda var bjudna från hovmästare, servis och bartenders till städare och hotellpersonal. De högsta cheferna var också på plats. Maten var god och spriten flödade. DJ:arna var på plats, musiken rockade och det dansade och tjoades.

Så kommer några chefer fram till att de vill höra lite 90-tals eurodisco. Lite E-type, 2 unlimited, Culture Beat och så där. Men DJ:arna bara skrattar åt dem. Inte har de någon sådan musik med sig. De båda grupperna skämtar lite om det. Inget annat händer. Inte just nu.
Senare på kvällen fortsätter cheferna att tjata om musiken. Men nu börjar de bli aggressiva och hotfulla, så de tre DJ:arna beslutade sig för att röra sig från festen och in mot Växjö i stället. De satte sig på pizzerian och tog varsin pizza.
Samtidigt, på festen, eldade cheferna upp sig mer och mer. De var arga och frustrerade, ja rent av kränkta, för att deras anställda hade mage att agera så oförskämt. Plötsligt kastade någon av dem ur sig att de borde leta reda på DJ:arna och ”göra upp”. Förslaget möttes av ett kraftfullt bifall från de andra.

I samlad tropp lämnade de festen och sökte sig ned mot samhället. Utanför pizzerian stötte de två grupperna samman. Utan förvarning kastade sig cheferna över dem och slog dem till marken.

Nästa dag var allt som vanligt på arbetsplatsen. Förutom cheferna som var lite gladare än vanligt, de hade äntligen satt sig i respekt.
Historien jag berättar ovan, är inte en historia – det är en händelse som verkligen inträffat. Och jag tror att vi alla är överens om att inte får respekt genom att slåss, och att man under inga omständigheter får slå sina anställda.

Men när det kommer till att skrika och vara otrevlig är gränserna inte lika tydliga. Många ser det som strategier för att skaffa sig respekt. De har fel.

Att skrika på någon, oberoende av kontext, skapar hat och rädsla. Du kanske lyckas åstadkomma något i ett kort perspektiv, men på sikt bryter du ned. Du minskar produktiviteten när människor är rädda att göra fel (eftersom de fruktar dina utbrott) och du skapar en situation där din personal helt enkelt mår sämre. Och när personalen mår dålig så ökar sjukskrivningarna och personalomsättningen.

Att skrika kan alltså bli en dyr historia, en dyr historia som bidrar till att du når det resultat som du egentligen vill uppnå.

Trots det är det ganska vanligt att chefer skriker, det tar ut stress och frustrationer på medarbetare, de kommer med gliringar och förolämpningar och uttrycker sig negativt om anställda bakom deras ryggar.

Forskning visar att 75 % av all arbetsplatsmobbning initieras av en överordnad mot en underordnad. Någon som är förvånad?